Skip to main content

Att dokumentera

Avgörande för ett lyckat arbete med dokumentation är att man är klar och tydlig. Det är viktigt att noga ange vilka källor man använder. Har man svepande eller vaga hänvisningar till sina källor, kommer arbetet inte att tas på allvar. Det ska vara lätt för en annan person att gå till de källor man har använt, för att kontrollera att man använt källorna på ett rättvisande sätt eller för att man vill fördjupa sig mer i källorna. Använder man sig exempelvis av en bok räcker det inte med att ange boken, utan man ska också tala om vilka sidor man hänvisar till. Annars blir det ju arbetsamt för andra som vill ta del av samma källa.

Tidninar och böcker

Det finns många källor att använda sig av när kulturarvet dokumenteras. En viktig källa är lokaltidningar. Får man tidningen att förstå att resultaten av cirklarna är något som de kan skriva om, så går det ofta lätt att få hjälp med sökning i arkiven. Annars kan man via bibliotek också komma åt gamla pressklipp. Facktidningar eller branschtidningar kan också vara intressanta.

Böcker är givetvis en viktig källa och det finns många böcker som handlar om kulturarvet, om regional och lokal mat etc. En hel del litteratur finns numera på Internet. Inte minst är det många bibliotek som är sökbara via nätet. En nationell databas heter Libris (http://www.libris.kb.se), sköts av Kungliga biblioteket och omfattar främst litteratur som finns på forsknings- och specialbibliotek, men också i stort sett all svensk litteratur sedan 1866.

En annan bra källa på Internet är Bibliotek.se (http://www.bibliotek.se) som sköts av Bibliotekstjänst. Där finns både databasen BURK som katalogiserar alla folkbiblioteks litteratur och Libris. Ärtikelsök (http://www.btj.se/prodguide/databaser/artikelsok) är en bra söktjänst. Där indexeras artiklar hämtade ur 30 svenska dagstidningar och 550 tidskrifter. Söktjänsten är dock avgiftsbelagd. I många län finns särskilda regionala databaser över biblioteken. Många bibliotek har också söktjänster, som man ofta finner på nätet.

Anteckningar och arkiv

Men de kanske främsta böckerna för att utveckla turismåltiden finns inte på biblioteken utan i hemmen. En mycket viktig uppgift är att arbeta med egna, äldre släktingars, grannars etc. kokböcker. Särskilt intressant är det att leta efter anteckningar, lösa lappar i kokböckerna etc., som kan ge kunskap om lokala varianter av maträtterna. Titta både i gamla och nyare kokböcker.

Det är inte heller ovanligt att uppdraget som "bygdens festkokerska" har vandrat inom en familj. Hos dem kan det finnas fantastiska samlingar av egna lokala recept. På så sätt får man en uppfattning om hur de lokala mattraditionerna har förändrats. Det kan också vara fruktbart att söka upp ett lokalt högstadium och lärarna i hemkunskap. På skolan kanske det finns gammalt utbildningsmaterial som ger en bild av måltiden i bygden. Finns det gamla värdshus och restauranger i bygden så kan det även där finnas spännanda gamla receptsamlingar.

Olika arkiv är en guldgruva att ösa ur när man arbetar med kulturarvet. Ofta finns det mycket mer material i arkiven än vad man kan ana, och man tvingas söka igenom mycket mer material än vad man hade tänkt sig. Därför är det viktigt att noga planera besöket i förväg, så att man är på det klara vad man söker efter. Många arkiv uppskattar att man skriver eller ringer i förväg och berättar vad man söker efter, så att de kan förbereda sig och ta fram lämpligt material.

En stor del av arkiven är offentliga, de ägs av samhället. Tack vare den svenska offentlighetsprincipen är det lätt att komma åt detta material. De statliga myndigheternas arkiv samlas hos Riksarkivet, medan de regionala och kommunala arkiven finns hos landsarkiven. Det finns också omfattande arkiv hos kommunerna. De militära arkiven samlas till Krigsarkivet. SVAR sköts av Riksarkivet och är en förkortning av Svensk Arkivinformation (http://www.svar.ra.se). Här finns information om många arkiv. Den Nationella Arkivdatabasen (NAD) är en sökbar databas som innehåller uppgifter om arkivmaterial i svenska arkiv, bibliotek och museer (http://www.nad.ra.se). Än så länge finns den bara på CD-rom men den kommer att finna även på Internet.

Det finns inga offentlighetskrav på företagens arkiv, och dessa kan vara svåra att komma åt. Ibland, särskilt när företag läggs ned, lämnas företagsarkiven över till offentliga arkiv, såsom lands- och kommunarkiven. Arbetarrörelsen har en lång tradition med arkivering och mycket material finns på Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm. Många föreningar har också arkiv som är intressanta. Dessa samlas ofta i länsvisa folkrörelsearkiv. Hos Folkrörelsernas arkivförbund kan man hitta var dessa samlingar finns (http://www.faf.nu).

Är man ute efter personhistoriska uppgifter är kyrkböckerna en given källa. Det finns mycket litteratur om släktforskning, och släktforskare i bygden kan ge god vägledning om hur man söker information. Biografiska lexikon och biografiska uppslagsverk är också intressanta om man är ute efter personhistoria.

Nordiska Museet i Stockholm är den främsta institution som från ett nationellt perspektiv arbetar med kulturarvet (http://www.nordiskamuseet.se). I museets arkiv finns unika samlingar av uppteckningar, svar på frågelistor, arbetarminnen och andra självbiografier, dagböcker, kassaböcker och brev. I arkivet finns även Sveriges största kulturhistoriska fotografisamling. Även Folklivsarkivet vid lunds universitet har många intressanta samlingar (http://www.etn.lu.se/luf).

Information om byggnader finns hos kommunernas byggnadsnämnd och på tingsrätterna. Gamla och nya kartor finns på Lantmäteriverket. Där finns kartor från 1600-talet och framåt. Det finns mycket information på Lantmäteriverkets hemsida (http://www.lantmateriet.se), men för närvarande kostar det att beställa historiska kartor.

Statistik kan vara intressant när man ska kartlägga kulturarvets och dess utveckling. Då är Sveriges offentliga statistik en bra källa. Äldre statistik finns på Riksarkivet och den nyare hos Statistiska Centralbyrån (http://www.scb.se). En stor del av SCB:s statistik finns tillgänglig på nätet. Är man ute efter statistiska uppgifter om olika företag, är Patent och registreringsverket en bra källa (http://www.prv.se). En stor del av deras material är avgiftsbelagt.

Det finns också enskilda arkiv efter släkter, privatpersoner, gårdar, föreningar etc. Dessa arkiv kan vara en fin källa, men de lyder inte under offentlighetsprincipen och kan vara svåra att komma åt. Det är ju inte bara tryckta källor som är av intresse när man arbetar med kulturarvet, utan gamla fotografier är minst lika viktiga. Sådana kan det finna mängder av hos privatpersoner och det är värt mödan att undersöka om det finns intressanta enskilda arkiv i bygderna.

Internet

Ett problem för studier av dagens kulturarv och för dem som ska undersöka vårt kulturarv i framtiden är Internet. Förr skrev man brev på ett papper, och ofta sparades breven. Nu sker mycket av kommunikationen via mail. Många bryr sig inte om att spara och arkivera sina mail. De finns kvar en tid på datorn och sedan rensas de bort. Många gjorde minnesanteckningar på papper, men nu stannar de på datorns hårddisk. Detta kanske inte är så stora bekymmer för studier just nu, men tänker vi oss motsvarande undersökning om tio eller tjugo år så kan problemet vara stort. Viktiga källor försvinner ut i cyberrymden och kan aldrig återuppstå. Flera som arbetar med kulturarvet varnar för att den största historiedödare är delete-knappen på våra datorer.

Intervjuer

För att utveckla lokala måltider är intervjuer en mycket viktig källa till kunskap. För att dokumentera en bygds kulturarv är intervjuer med dem som bor i bygden kanske den viktigaste uppgift man har att ta itu med. För några decennier sedan lade länsmuseerna ned stor energi på att åka runt i bygderna och intervjua gamla människor. Man lyssnade på deras minnen. Nu har denna verksamhet till stor del upphört.

Ute i våra bygder finns många äldre som besitter en oerhörd kunskap om gamla traditioner, om gamla hantverk. Jag har själv intervjuat många av dessa personer, och jag har en trevlig erfarenhet av dessa samtal. De allra flesta blir mycket glada att någon vill sitta ned och lyssna till deras berättelser. Många gånger har jag räknat med att en intervju ska ta omkring en timme, men i verkligheten kan den pågå under flera timmar. Tänk således på att dessa intervjuer kan ta betydligt längre tid än vad man planerar.

Innan man ger sig ut att intervjua är det viktigt att man är påläst, att man har en bakgrundskunskap. För det första är gedigna kunskaper om det man ska prata om avgörande för att man ska kunna formulera de frågor intervjun ska handla om. Man måste helt enkelt veta vad man ska fråga om. För det andra är det irriterande för den man intervjuar (informanten) om man ger ett okunnigt intryck, om informanten måste förklara självklarheter, sådant som intervjuaren borde känna till.

Det är viktigt att i förväg bestämma sig för vilka frågor man ska ställa, för vilka områden man ska behandla. Annars riskerar man att missa viktiga frågor, samtidigt som intervjun lätt kan glida in på frågor man inte alls är intresserad av. Det är nödvändigt att skriva ned frågorna på ett papper, annars är det lätt att man glömmer bort att fråga om allt man tänkt sig. Inled gärna intervjun med att ställa enkla frågor så att samtalet kommer igång; om enkla personuppgifter och andra mer allmänna frågor. Då släpper den nervositet som såväl intervjuaren som informanten kan ha. Tips om lämpliga frågor att ställa finns hos Folklivsarkivet i Lund (http://www.etn.lu.se/luf).

Man brukar dela upp intervjufrågor i två typer, nämligen sakfrågor och kontextfrågor. Sakfrågor handlar om fakta som: Var ligger det hus du föddes i? Berätta kort om din uppväxtmiljö (ort, tid, familjestruktur, föräldrars arbete etc.). Hur skedde måltiderna i ditt hem? Vilken mat lagade din mamma oftast? Vilken mat åt ni när ni hade stor fest? Det är med dessa frågor man får klart för sig olika fakta och historiska förlopp.

Kontextfrågor handlar om personens upplevelser, erfarenheter och åsikter om saker och ting. Uppgiften är att få informanten att med egna ord berätta om det vi vill ha reda på. Då handlar det om frågor som: hur upplevde du familjemåltiderna? Vad tycker du om maten, vad var godast att äta? Varför gjorde man så? Hur kändes det att vara med på de stora festerna när du var liten?

En viktig faktor att tänka på när man ställer frågor om den egna hembygden är att man lätt blir hemmablind. Allt känns så nära, välbekant och hemtamt. Risken är att man glömmer bort att ställa viktiga frågor, eller att man inte inser vad som är det viktiga i ett samtal. Det som vi i dag tycker är självklart, kommer inte att vara självklart i morgon. Kunskap är en verklig färskvara, som ofta är mycket lokalt förankrad. Det som är självklart i en by kanske inte alls är självklart i en närliggande by.

Det som är självklart i dag kanske inte alls är självklart om några år. Det märker man om man läser igenom gamla intervjuer. Det som var uppenbart för något eller några decennier sedan, kan plötsligt vara helt främmande. Därför är det viktigt att låta informanten med sina egna ord berätta även sådant som alla i bygden i dag känner till. Ställ därför även helt triviala frågor. Om några år kommer många av de frågor som i dag är triviala, att då ge spännande information och kunskap.

I slutet av 1950-talet bodde jag ett och ett halvt år på en konsumbutik i Medelpad. Butiken hade utedass, brunn på gården och en stor jordkällare. 1995 for jag förbi denna by med mina två söner. Det fanns inte ett spår kvar av butiken. Stora barrträd hade växt upp och naturen hade helt tagit över. På knappt 40 år hade alla synliga minnen av butiken försvunnit. På samma sätt är det i många bygder. Det som var självklart, något som man inte alls tänkte på, finns inte längre kvar.

Därför är det viktigt att försöka göra sig hemmablind när man ställer iordning formuläret med frågorna och när man för samtalet. Man måste anstränga sig att även ställa frågor som känns självklara för oss i dag. Glömmer vi bort att fråga om det uppenbara, missar vi att dokumentera viktig kunskap. Även om vi just i dag redan vet svaret, så är det viktigt att det uppenbara också dokumenteras. Annars blir vår dokumentering inte lika användbar för framtida behov. Gör själv ett tankeexperiment. Tänk om ni fick möjlighet att intervjua folk som levde för 50 eller 100 år sedan. Vilka frågor skulle ni ställa till dem? Sådana funderingar kan ge god inspiration till vilka frågor vi bör ställa i dag.

Ett bra sätt är själv försöka spela dum när man förbereder sig för intervjun. Ännu bättre kan det vara att engagera folk i bygden som är nyinflyttade och inte har den "självklara" kunskap som de som bott länge i bygden har. Ännu effektivare kan det vara att engagera eventuella invandrare i bygden. De som har en annan etnisk, kulturell och religiös bakgrund kan vara de bästa att ställa just de frågor som vi behöver för att dokumentera kulturarvet.

En annan risk som intervjuaren måste tänka på är faran av att ens egna åsikter och minnen styr frågorna. När vi intervjuar folk om kulturarvet så är vi inte ute efter att bekräfta våra egna åsikter och tankar. Så objektivt som det går ska vi söka så detaljerad och pålitlig information som möjligt. Därför måste vi se upp med ledande frågor som bekräftar våra egna åsikter, istället för att på ett neutralt sätt ta rätt på informantens åsikter och kunskaper.

Som intervjuare är det viktigt att uppträda neutralt och varsamt så att vi inte påverkar den som intervjuas. Därför är det viktigt att även tänka på hur man ser ut, på hur man är klädd. Intervjuar man en exempelvis gammal i bygden som varit politiskt aktiv i ett parti, är det inte så smart att komma till intervjun med ett annats partis märke på sina kläder.

Det är viktigt att se intervjun som ett samtal som leder vidare. Ofta kan det vara bra att dela upp intervjun på flera tillfällen. Det informanten berättar en dag, leder till nya tankar och ett nytt samtal som fortsätter senare. Sedan man genomfört ett antal intervjuer märker man ofta information som återkommer. Man börjar se sammanhang och samband. Man ser ett mönster. Dessa insikter kan innebära att nya frågor dyker upp. Man kan behöva besöka informanten igen för att fråga om de nya tankarna.

Det är nästan hopplöst att ställa frågor till och delta i samtalet med informanten, och samtidigt koncentrera sig på att skriva ned svaren. Då måste man mer eller mindre vara kunnig i stenografi. Det är mer eller mindre nödvändigt att spela in intervjun. Det kan vara extra intressant att videofilma samtalet, eftersom man då också får med kroppsspråket som kan säga mycket. Det är enbart när informanten tycker det är pinsamt eller besvärande att spelas in som man bör strunta i bandspelaren.

En regel är att det är bra att skriva ut intervjuerna, helst så snart som möjligt efter intervjun. Då märker man lättare om man missat att fråga om något. Det är också bra att skriva ut en sammanfattning av intervjun. Har man en bärbar dator kan man ta minnesanteckningar på den under intervjun, vilket underlättar arbetet med utskrift och sammanfattning.

Man ska dock ha klart för sig att det tar tid att skriva ut en intervju. En riktlinje är att det tar tre timmar att skriva ut en intervju som tar en timme. Därför är det många som inte skriver ut hela intervjuerna på papper, utan istället prioriterar tiden till intervjuerna eller analysen av de inspelade intervjuerna. Man kommer ju också långt på att lyssna på inspelningarna och skriva ned det viktigaste. Men se till att spara inspelningarna för framtida behov.

När man intervjuar folk och kanske besöker dem i hemmet så är det viktigt att tänka på några etiska frågor. Man kan likna en intervju med ett förtroligt samtal, ett personligt möte som sker i förtroende. Man måste berätta noga för informanten varför man gör intervjun och vad den handlar om. Man måste vara noga med att få den som intervjuas att vara med på det hela, att gå med på att uppgifterna används och publiceras etc. Man måste också vara på det klara med om informanten vill ställa upp med sitt namn, eller om hon eller han kräver att få vara anonym.

Fotografier

Ett bra komplement till intervjun är fotografering, om nu inte det hela spelas in med video. Fotografier sätter in intervjun i en miljö som också ger oss kunskap. Foton på byggnader, rum med dess inredning, människor etc. ger en viktig kompletterande kunskap. Tänk på att inte bara ta enstaka foton utan gör en längre bildberättelse. Sådana bildserier ger mycket information. Ibland kan det vara bra att ta med sig fotona till informanten, för att diskutera om dem, be han eller hon berätta om vad som finns på fotona. Betraktar man äldre fotografier inser man snabbt vilken fantastisk information det finns i bilderna.

Det är givetvis självklart att fråga dem man fotograferar om tillstånd. De måste göras medvetna om att fotona kommer att sparas och kanske publiceras på olika sätt. När man fotograferar är det oerhört viktigt att noga anteckna vad man tar bilder på, vad de olika fotona föreställer. När man väl framkallar bilderna är det lätt att man har glömt viktiga detaljer.

När vi tar foton på allmän plats, på byggnader, föremål, människor etc. får man publicera dessa foton. Om man fotograferar på privat område, i ett hem, en butik, på en restaurang etc. så måste man däremot ha tillstånd att fotografera, Men en allmän regel är att man alltid ska har ett "informerat samtycke", således att dem man fotograferar ska gå med på att man får fotografera och också publicera fotografierna.

Även om man har rätt att publicera fotografier så får man inte göra vad som helst. Om man använder fotografier i en bok, utställning, artikel etc. behövs formellt inget tillstånd från den som har fotograferats. Men som sagt kan det vara lämpligt att i alla hall ha frågat om det hela. Används fotot däremot för reklam och marknadsföring, exempelvis i säljmaterial riktat till turister, så måste man ha tillstånd från de personer som finns med på fotona.

För Internet gäller andra regler. Publicerar man foton av nu levande personer på nätet så är det att betrakta som personuppgifter som regleras av personuppgiftslagen. Det innebär att man alltid måste ha tillstånd från den som avbildas för att kunna ha bilden på nätet. Exempelvis en släktforskare kan ha ett stort register med foton på sin dator utan problem, men läggs materialet ut på nätet blir det offentligt och då behövs tillstånd.

Referenser

Clemensson, Per & Andersson, Kjell (1990) Hembygdsforska! Steg för Steg. Stockholm: Natur och Kultur/LT:s förlag.

O´Dell, Tom red. (1999) Nonstop! Turist i upplevelseindustrialismen. Lund: Historiska media.

O´Dell, Tom red. (2002) Upplevelsens materialitet. Lund: Studentlitteratur.

Sahlberg, Bengt (2004) Rötter riter & roller. Turism och resande i upplevelsesamhället. Östersund/Stockholm: ETOUR/SNS Förlag.

Wahlström, Bengt (2002) Guide till upplevelsesamhället. Från musik museer till sushi & spa. Stockholm: SNS Förlag